återvändsgränd

det varade inte i 6 veckor, snarare i 12 timmar..
hur kan man känna så mycket avsky mot någon? hur kan man tycka att den man en gång älskade nu är en total främling? för det är precis så det känns, att ha en främling i mitt eget hem. Den där främlingen har också rätt till att ha det käraste du har oavsett omständigheter, oavsett om det inte är bra för barnen, om omständigheterna inte är goda så borde lagen vara så att umgängesrätten blir med en soc kärring som övervakar det hela tycker jag, men som vanligt så spelar det ju absolut ingen roll, vad och hur jag känner, det finns det ingen hänsyn för. Vet bara inte hur jag ska ta mig vidare härifrån, allt är bara helt rörigt, upp o ner vänt, som om en tornado varit här.. dessutom så vet jag att det finns 0% chans till avlastning, stöd eller hjälp. Jag älskar verkligen mina flickor dom är det bästa jag har, men för att vara en bra mamma så tror jag man behöver lite hjälp ibland, dessutom så blir flickorna så trötta på mig, o älskar att få vara med någon annan en stund. Alla mina planer, alla mina drömmar försvann nu, hur mycket ska en människa få förstöra? rasera? såra? hur mycket.. detta är så fruktansvärt.. jag står i en återvändsgränd..