jag och mina älskade skatter!

finner inte orden, men oj va det gör ONT, förstår ingenting längre..
tycker så synd om flickorna dom känner ju på sig att allt är fel.
försöker vara glad och uppåt, men det är inte alltid så lätt som jag önskar att det va..
ännu ett knivhugg i mitt redan så trasig hjärta, måste finna styrkan att gå vidare.
jag borde inte förväntat mig något annat, jag borde ha litat på mina instinkter från början.
allt det jag va rädd skulle hända har hänt, älskade, älskade barn!

men nu ska jag inte vara snäll längre, ingen ska få bestämma över mitt liv, ingen ska få göra mig illa mer..

hur går man vidare nu?